En blogg om min resa mot min Cancer
I går var jag och min man ensamma hemma under nyårsafton. vi mös med god mat, vin och champagne.
Bordet dukat av hjärtat
Potatisgratäng, Chili-beanese och rödvinssås samt ryggbiff.
till dessert blev det Budapestbakelse.
Min fantastiska bords-dejt under kvällen.
Senare på natten begav vi oss ut i regnet för att skåla in det nya året med alla grannar. Samt att vi fick bevittna en granne som sprängde sönder fönsterrutan för en annan granne. Tänk vad kraft fyrverkerier har.
Då har man tagit sista tabletterna för i år då. Tyvärr fortsätter de nästa år ändå.
Året 2017 var ett år av skratt, gråt, sorg, glädje ja, alla möjliga känslor som man fick uppleva.
Jag minns våren så mycket. Det var enormt mycket att kämpa med på jobbet, för att hinna med allt så tog jag hem arbete på semestern för att få en lugnare start på höstterminen. Men så blev inte fallet.
Fredagen den 7 juli, vecka 27 så arbetade jag min sista dag innan jag gick på semester. Efter nästan tre veckor fick jag avbryta min semester för att istället bli sjukskriven året ut och nu även en början på väg in i 2018. Som det ser ut nu så är jag sjukskriven till början på juni, och jag hoppas verkligen att jag får börja jobba då!
I början av min sjukskrivning, när vi fick veta att de att jag hade en tumör i hjärnan tror jag inte vi insåg hur allt skulle bli. Inte ens när vi fick veta att de inte kunde ta ut hela tumören insåg vi det stora hela.
Det var nog först när de berättade om cellgiftsplanen, hur lång tid som allt skulle ta, och när jag fick veta hur jag skulle kunna komma att må som jag först insåg allvaret. Som jag insåg hur man ska kunna känna sig.
Jag har inte känt av någon biverkning ännu. Eller ja, lite kall om mina fossingar och igår kväll mådde jag lite knepigt. Inte illa riktigt men liknade. Tyckte inte om att äta maten och vattnet smakade lustigt. Fick någon form av craveing på sött. Läsk, saft godis mm.
Här kommer mitt år (från sommaren) i bilder.
Efter min operation
Strålning i Uppsala
Giftemål
Starten på Cellgifter
intravenösa cellgifter
Antibiotika
Då var det fredag och inte vilken fredag som helst, utan den sista fredagen för 2017.
Nu har jag precis haft besök av mitt sjukteam? Friskvårdsteam? ASIH var här för sista gången i år.
I dag blev det provtagning, omläggning samt att jag fick även svara på lite frågor om mitt välmående.
Igår kom ASHI förbi för att lämna en dosett. Är man gammal då?
Hur som helat, odlingsprov 1 som togs visade inget men det andra visade på någon form av bakterie. Men med tanke på hur gult och kladdigt det såg ut så var det väntat. Nu har jag då alltså fått ytterligare medicin. Jag fick antibiotika mot min infektion i huden. Eller som de skriver i min journal. Gul sekret i insticket vid PICCLINE.
Min onsdag i snabba drag.
Jag var och fick cellgifter intravenöst.
Det känns inte alls tycker jag. Inga biverkningar ännu. Hoppas att jag slipper det.
Jävla surgubbe till taxichaufför idag. Först är han sen, sen måste han förbi Kungsholmen för att kunna släppa av de som var i taxin när han hämtade upp mig.
När vi är påväg där ifrån så åket han och tvärbromsar vid varenda korsning för att se vart han ska svänga ner. Jag säger till han att han kan ju sätta på hans GPS för att det ska gå bättre. Men han informerar om att han minsann hittar. Tiden går och jag har en kvart på mig och enligt min gps så tar det 17 minuter. Så tillsist fräser jag i till han.
Men för i helvete, sätt på din gps så att du hittar.
Då får jag till svar att han ska göra det.
Sedan hamnar vi bakom en buss som stannar för rödljus och då skyller han all försening på grund av bussen.
Vi begav oss iväg till Söderhamn i jul för att fira med min makes familj på julen. Vi tänkte att vi skulle åka iväg så tidigt som möjligt för att slippa den värsta trafiken.
Så klockan 07:00 packade vi in allt i bilen. Det var bara det att det var inte bara mörkt och fuktigt. Det var även glashalt. Precis när jag ska lasta in det sista så vurpar jag och landar på röven.
Det enda jag hinner att tänka är att skydda huvudet då skallbenens sitter ”löst”.
Då hann jag i alla fall att ta emot mig med armbågarna. Ingen större skada tror jag men blev svullen på ena armbågen. Den ömmade och kändes. Den gjorde nästan lite ont. Men inget skulle få stoppa mig att fira jul i år.
Nu idag har den värsta svullnade gått ner och det känns minimalt. Högra armbågen känner jag inte alls av längre. Alltså jag känner den men den ömmar inte.
Nu är det ”äntligen” julafton. Den här dagen som man längtade sönder sig efter i sin barndom. Det gick verkligen aldrig att somna på kvällen innan och man låg vaken i timmar innan man tillsist lyckades somna. Nu, vuxen är det inte alls samma känsla och samma problem med att somna kvällen innan.
Den här julen var lite osäkert på om man kunde fira överhuvud taget men då jag mår så bra så valde vi att åka iväg till Söderhamn för att fira med min makes släkt.
Just nu för stunden ligger jag i sängen och ”vaknar till” snart ska jag kliva opp. Ta en runda med pojkarna innan vi äter julfrukost.
En sak som jag helt ”missat” som jag har som tradition är att se på tomten är far till alla barnen. Jag hade även tänkt att införs En underbar jävla jul som en ny tradition.
Aja. Hur som helst. God Jul på er alla.