En blogg om min resa mot min Cancer
Nu har jag åkt med en hel del olika bilmärken, (baksäten). Kan säga att Volvo har varit det mest obekväma bilen att sitta bak i.
Det har känts som att sitta på en vattenslang. Tappade räkningen efter andra veckan redan. Men tror att Mercedes och Toyota är de märken som jag åkt mest med, där efter kommer nog Volvo.
Idag när jag kom till min sista strålningsbehandling stod Malin (en annan patient som gör sin sista strålning på fredag) redo med bubbel och röda mattan direkt när jag kom. Jag fick ta hem min mask!
Förseningar i strålningen som gjorde att vi fick åka hem lite senare. Men vi fortsatte att dricka upp det sista som var kvar i taxin. Efter lite köer, så kom jag hem. Hann precis pusta ut innan det var dags för att åka in till stan. Men mitt i all stress råkade jag åka åt fel håll vilket resulterade i att jag blev försenad till föreläsningen.
Men fram kom jag och Ullis och jag lyssnade på en föreläsningen av författaren och min vän Lisbeth Pipping.
Efter mötet så tog Ullis och jag en mumsbit och en kall. Där efter stressa ner till tågen för att åka hem.
Tack alla inblandade för det trevliga uppvaktande på min ”sista dag”.
Nu är ännu ett kapitel i mitt liv passerat, min strålningsbehandling är nu tillända. Sista behandlingen i dag. Aldrig mer Uppsala (för protonstrålning).
I kväll ska jag träffa min vän Lisbeth och lyssna på hennes föreläsning tillsammans med min vän Ulrika. I morgon blir det att dra iväg till Skövde med förmiddagståget.
Nu är jag snart klar med min strålning. Jag har tänkt ge någon form av present/uppskattning till personalen på min klinik. Jag vet att det inte är ett måste, men när de är så trevliga, gulliga och får en att må fint så vill man visa att man är nöjd. Om någon är missnöjd med något kan denne oftast gå över eld för att framföra sitt missnöje.
Men frågan är vad är smidigt att ge. Vill inte ge för dyr, för stor eller för krånglig sak heller. Tar tacksamt emot tips!
Här kommer en film på hur mina dagar i Uppsala ser ut. Jag har klippt den för att den inte ska bli för lång och för att inte personalen på kliniken ska vara igenkännbara.
Man märker inte hur stor man är förrän man ser sig själv på film. Stillbilder är inte alls samma sak som att se sig själv på en film. Se hur man rör sig, hur kroppen ser ut och så vidare. Sen hör det till vanligheten att man är självkritisk.
Men nu är det dags för mig att börja röra på mig. Jag ska inte hårdträna direkt. Men raska promenade någon halvtimme till en början kanske vore på sin plats.
Lite senare ( i kväll eller i morgon) kommer det upp en film från dagens behandling. Måste bars redigera den, klippa bort de övriga som är med. Så att man inte bryter mot några regler.
Håret släpper, men nu är det väl maxat. Än så länge. För vid cellgifter lär jag tappa mer, frågan är dock om allt hår på hela kroppen ryker eller endast huvudet. :-O
Ja, att ha cancer och vara stor är inte den bästa kombinationen. Eller ja, det spelar väll ingen roll varför man är sjukskriven, o stor är väl inte heller det mest positiva. Men nu var jag tvungen att köpa nya skor. Min storlek, 47 i skostorlek är inte alltid lätt att få tag i. För ett tag sedan var jag inne i tre eller fyra olika skoaffärer för att leta ”lyckan”. Men som vanligt så finns det bara ”fula gubbskor” om det ens finns i min storlek. En buktik hade ett par ”uggsliknande” skor i storlek 48!
I stället bestämde jag mig för att beställa hem två par från nätet. Nu passade dem bra, men om de inte gjort det hade jag blivit tvungen att skicka tillbaka dem. Vilket jag inte är så bra på. Men hur som haver, så slapp jag det.
Idag var det städdag i föreningen. Det vill säga att vi alla grannar var ute och krattade, fixade i ordning gemensamma ytor med mera. Eller ja, en del grannar. Efter ett par timmars krattande blev jag väldigt trött i benen. Tror att jag kan ha fått träningsvärk. Jag är inte så van vid att röra på mig, och inte minst nu när jag är sjukskriven och spenderar 3 timmar i taxi dagligen.
Efter krattningen passade vi på att kamma igenom mopsarna. Tror att vi fick ut fyra nya mopsar på deras pälsar.
Ja, först tänkte jag att helgen uppskattar man inte som sjukskriven. Alltså, när man jobbar så känns helgen så väldigt mycket mer speciell. Men faktum är att Malin (min cancer kompis, om man nu kan säga så) diskuterade detta. Vi tar ju faktiskt helg ifrån allt pendlande och våra behandlingar.
Kan säga att jag är väldigt trött i benen och ögonen efter en vecka sittandes i taxi. Långa ben betyder att man inte kan sträcka ut sig ordentligt i bilen. Sen är det alltid olika chaufförer med. Några är guld värda, de hälsar och pratar snabbt i början och sedan låter de en va. Medans vissa pratar på som om det inte fanns en morgondag. Jag uppskattar tystnade i taxin.