Idag för exakt 21 år sedan var jag och mina klasskompisar och lussade för pensionärerna på ålderdomshemmet. När vi sen kom tillbaka till klassrummet, hade alla lärare släkt ner belysningen, tänt levande ljus och satt på lugn musik.
Vår första tanke var att nu skulle vi få någon form av fika, julklapp eller något roligt eftersom att vi hade lussat och att det var Lucia den dagen. Men så var det inte. Vi fick snabbt reda på att något inte stod rätt till. Jag tror att det var i den stunden som jag såg min frökens ledsna ögon och gråt i rösten som jag förstod att något var fel.
Vi fick veta att vår klasskompis som hade i över ett års tid kämpande mot sin cancer, (jag tror det var leukemi han hade,) hade somnat in på tidig Lucia-morgon. Där efter minns jag inte exakt vad och hur allt gick till. Men minns att de låste upp de klassrum som inte användes för att man skulle få ro, tillgång och tid att sörja i fred där inne om man skulle vilja.
Jag minns även att alla utom två, de lite bråkigare, började leva rövare och busa runt. Då på den tiden så tyckte jag att de bara var respektlösa och vidriga, men nu med andra ögon och annat tänkande så tror jag att det var deras sätt att reagera och handskas med deras känslor.
Det finns mycket minnen av den klasskompisen, men nästan bara efter att hans cancer upptäcktes.
Vila i frid Fredrik. Vi alla saknar dig och din kämparglöd.
