Lycklig, är inte det något som alla ska få vara? Vist kan man vara glad. Man kan vara riktigt glad men det behöver inte betyda att man är fullt lycklig. Lycklig är nog rätt svårt att vara. Missförstå mig rätt. Jag kan vara lycklig när jag är bland vänner, men aldrig fullt så lycklig som jag skulle önska. Lycka är något som är långt inne och som kommer fram ibland lite då och då.

Lycka är något som jag skulle vilja känna precis hela tiden. Tror inte att någon känner lycka 24/7. Men många känner nog lycka rätt mycket. Det är skillnad på lycka och glädje, men skillnaden är hårfin. Den stora frågan är nog. Vem är jag?

(Nej vad menar jag egentligen?)

---

Kan bara inte somna...

Igår för tolv år sedan, var det Lucia på en fredag den 13:onde. Vi som var med i tåget hade varit och lussat för pensionärerna på ålderdomshemmet och på dagiset för barnen. Sist var vi i gamla gymnastiksalen och lussade för hela resterande skolan. När väl allt firandet var över och vi alla skulle gå in och samlas i klassrummet så hade våra fröknar låst in sig. Släckt ned alla lampor och tänt ljus. Vi tänkte, fredags mys, Lucia mys. Men det var det inte. Inget mys alls.

Våra lärare öppnade dörren med tårar i ögonen och vi alla blev ”nyfikna” på vad som var fel. När alla satte sig tysta på sina plaster så säger vår ena lärare. Fredrik, Fredrik dog i morse.

Fredrik var vår jämngamla klasskompis som fick cancer när vi började i trean. Han satt i permobil och hade tappat allt hår. Men trotts detta så var han nästa alltid glad. Log nästan jämt.

Hans begravning var den första begravning som jag var på. Då var jag tio år och det var runt julafton.

Cancer är faktiskt otäckt!

Åhh vad jag gillar att titta på debatt på svt. Titta på hur hela programmet är upplagt. Det som är inbjudna, de som är där för att prata och debattera, är de som inte får prata. Det är Janne Josefsson som bestämmer vem som får prata men låter sällan gästerna prata tillräkligt. Oftast är det redan bestämt vem man ska vara snäll emot och tvärt om.

Men nästan varje gång är det något som jag reagerar på. Som nu igår. Debatten med Alex Schulman. Åh så jag reagerar på det där. Så jag reagerar på allt möjligt.

Att han tycker att vissa saker är kul, att hans läsare tycker att vissa saker (kanske alla saker) är kul är något som de självklart får stå för. De får självklart tycka det.

Själv läste jag Alex blogg när han bloggade ensam, på Aftonbladet.se. Då fann jag den rolig, underhållande och läsvärd. Nu är det inte mycket för mig.

Jag håller med att det är en form utav mobbning som Alex håller på med. Det är klart att han inte ser det som någon form utav mobbning. Det är den utsatte som främst bestämmer om det är mobbning eller inte. Men för att minska på mobbningen så måste man även få de kända att hjälpa till att minska den. Det går inte om man inte hjälps åt.

Självklart måste Alex med flera säga vad det tycker, och får retas lite smått. Men göra det utan att mobbas.  

 

Jag håller med Alex lite. Eller jag tror att han menade så. Alltså, så här ser jag det. Äldre och blogg. Det är något fruktansvärt. De vet inget om det och de hör ex någon säga ord som; Alex Schulman, ja han gjorde dittan och dattan. Det får dessa gamlingar att inbilla sig att de vet allt. Att de vet vad det hela handlar om. De låter andra bestämma deras åsikter åt dem. Jag tappade nog tråden.

Alla har humor men olika form utav den. Alla har väl rätt att tycka och känna. Men hur långt får man gå? Kan man säga vad som helst?

Sedan så tycker jag att det är lite festligt att alla kallar han för olika namn. Axel, Solman och kjolman med mera.

Ett lite mer privat inlägg här nu.

Igår hade jag Bubben och Joss här. Mitt i allt och ifrån ingenting säger Bubben till mig.

- Kim, är du inte det minsta nyfiken på att veta vem din pappa är?

- Nej, svarade jag. Jag bryr mig liksom inte så mycket om det där. Har jag inte vetat i tjugotvå år så känner jag inget större behov nu.

- Men tänk om det är värsta rika snubben. Eller värsta kända. Fortsatte Bubben.

Då svarade jag och sa.

- Men tänk om det är en av lodisarna som sitter med sin spritflaska på parkbänkarna här i stan. Eller om det är ”Jesus” som går om kring och är allmänt mystisk.

Då kom vi båda överens om att det är svårt att vet om man vill veta. Sen tycker inte jag att det är upp till mig att fråga. Det är upp till mamma att berätta. Utan att jag ska behöva fråga.

Skulle du ta reda på eller låta vara?

Denna natten var verkligen inte skön. Jag har aldrig varit så ledsen, arg, rädd och klyven någonsin. Nu ska jag berätta.

 

Jag var ute någonstans, det kan ha varit på en marknad. Där ser jag en vän som jag har tjafsat lite med och jag går fram för att reda ut det hela. Efter ett tag börjar min vän slå på mig och jag vet inte riktigt vad jag gör. Men på något sätt så ramlar hon baklänges, och slår huvudet i en sten. Hon börjar blöda och rätt vad det är så känner jag inte någon puls på henne. Jag får total panik och vet inte alls vad jag ska göra. Så jag bestämmer mig för att gömma henne i ett litet hörn eller bakom en sten.

 

För varje minut som går så funderar jag på varför jag agerade som jag gjorde. Varför jag inte larmade 112 efter som att det hela var ju ändå en olycka. Men något får mig att inte larma ambulansen. Den här tjejen skulle (precis som jag) ha en balträning och dagen efter när jag går till träningen så möter jag hennes kavaljer. Han går och ser lite ledsen ut och jag blir helt rädd att någon har hittat henne. Efter ett tag frågar han om någon har sett henne för han själv inte vet vart hon är. Hon kom ju nämligen inte hem dagen innan. Men ingen hade sett henne.

 

Där börjar jag åter igen fundera på om det ändå inte är bäst att erkänna allt sammans. Men något får mig att inte erkänna. Efter ett tag ser jag en annan tjej prata med den där killen och så frågar jag lite smått försiktigt, om vart hon är. Den där tjejen svarade då att hon verkligen inte visste och de två var bästa kompisar och berättade allt för varandra.

 

När jag såg hur ledsen den där tjejen blev så bestämde jag mig för att berätta. För att på något sätt lyckas visa att jag drabbads av panik. Men då precis kommer någon in och säger att don har hittat henne naken lite smått nergrävd bakom en sten. Helvet tänkte jag då. Inte har väl jag grävt ned henne eller?

Där vaknade jag. Jag var så förvirrad och fattade ingenting de första minuterna. Men sedan förstår jag att det hela var en dröm. Självklart att det var en dröm. Jag skulle aldrig någonsin bete mig så där om en olycka skulle inträffa. Jag skulle verkligen självklart larma. Jag skulle aldrig låta det gå så långt äns.

Någon mer som drömt så här sjuka drömma?

(Menar som sagt inte det till någon.)

Men det är ord som dessa, som kan få någon att må så fruktansvärt dåligt. Kan få en människa att vilja skada sig. Tänk dig att du dag på dag hör att någon skriker hårda ord så som t.ex. *Jävla bög* eller *horunge* och liknande, hur skulle du då känna för att dag på dag vilja gå till skolan eller det stället där orden uppstår? Själv skulle jag nog inte vilja gå till skolan. Jag tror att de som upplever det här som vardagsmat känner sig så fruktansvärt less på skolan. Tänk dig att det skulle vara så här på en arbetsplats. Tänk dig att du går in på en toalett så ser du ditt namn klottrat på väggen. Ditt namn och sedan ord som kränker.

En kamratstödjare är jätte viktigt att ha med på raster. Men även så är vuxna lika viktiga att synas och visa att de ser och kan göra någon skillnad. På ett högstadie kan man kanske inte agera på samma sätt som på en skola med lägre åldrar, men man kan ändå försöka.  Genom att just du visar att du inte tolerera att någon blir kallad ord som *hora, bög, cp* och liknande så kan du göra en jätte skillnad.

Men varför hör vi dessa hårda ord hela tiden?

Tiden och tekniken går framåt. Även så gör språket lika dant. När jag var ung så var ord som *hora, bög, kuk och fitta* bland de västa man kunde säga. Innan det var det ord som Fan, helvete och jävlar var de som var riktigt hemska.  Nu hör man dessa ord som vardags mat. Inte bara av barn och ungdomar utan vuxna runt omkring oss.

Är det då konstigt att de blir ”vardagsmat” för oss?

Följ min blogg med bloggkoll

 

Självklart menar jag inte det som står i rubriken till någon speciell person. Men efter som att jag nu har påbörjat min vän Lisbeth Pippings nya bok "Livet är ett mirakel – Så stoppar vi mobbningen” och även varit på ett sådant kram humör så har jag mycket tänkt på dessa kommentarer mm.

Alltså, hur ofta har du inte sagt till någon av dina kompisar *Jävla fitta* om hon ex. slog dig i något spel, alltså på skämt. Hur ofta har du hört någon annan skriva *du är ju dum i huvudet* till en annan bara så där? Hur ofta har inte du och dina kompisar visakt till varandra just när den där tjej gick för bi *Shit så tjock hon är, ska hon äta allt det där?*. Alltså sådana små ord och kommentarer som är så vardagliga för oss att många inte märker dem som ”farliga”.

På jobbet när jag är ute på raster och ser när det är en bandymatch eller något annat så kan jag ibland höra ord som t.ex. *Måste du står i mål, du är ju sämst* eller *Fan jävla bög flytta på dig*.

Jag tror att du förstår min mening där nu lite. När jag hör någon skriva dessa ord eller liknande ord till varandra så går jag fram direkt och frågar dem varför de säger som de gör. Varför inte säga, *Synd att du missade* och liknande. Där är mina elever riktigt bra och jag måste berömma dem att de är otroligt duktiga som ändrar sina ord och tänker till mera när man bett dem.

Sen även om du är tjock, om din mamma är ful eller din granne luktar illa eller din kompis är bög. Fine! Låt han/hon vara så. Det skadar knappast dig hur någon är eller ser ut. Vem sa att du är fel fri.

Tack för mig!