Nu idag är det två år sedan jag skrevs in inför min operation som jag gjorde dagen efter (10/8). Jag sitter och kollar in mina journaler och får tillbaka lite minnen som jag tydligen förträngt.
Dock har jag aldrig känt att det har varit läskigt eller känt mig riktigt rädd.
När jag läser vissa saker på 1177.se, som exempelvis namn eller beskrivningar kommer jag på lite saker och tankar.
Jag minns att det första jag frågade vid första uppvaknandet var: ”Får man ha hundar här?”
Då blev de lite oroliga och frågade om vart jag såg dessa hundar, men jag försökte få fram om man fick, tänkte om mina hundar kunde komma in. Man är inte så värst smart när man vaknar ny opererad.
En sak som jag minns att jag avskydde var den där luftslangen i näsan. Fy, det blev så kallt, torrt och gjorde nästan lite ont.
Något som jag ALDRIG glömmer är varje gång jag skulle/ska ta blodtrycket och dessa värden, många som trodde jag var elitidrottare och/eller nyss kommit från gymmet. Eller den nervösa sjuksköterskan som fumlade med min medicin och spillde ut den över hela mitt bord.
Efter min operation så vet jag att jag var rätt ”pigg” på att komma igång och röra på mig. Jag började ”arbeta” med mina fingrar, (spände dem som om jag greppade en boll och släppte).
”Förflyttningsförmåga – Hjälper till att ändra läge och dra sig uppåt i sängen” –sjuksköterska.
Jag var även väldigt snabb på att försöka klara mig själv. Då bland annat när min sjukgymnast ville se hur jag klarade trappsteg och dylikt, och hon fick be mig sakta ner.
Som sagt, jag har inte så negativa minnen där ifrån. Jag blev väl omhändertagen. Det enda jag kunde riktigt klaga på var avsaknaden av SÅS! Inte ens soppa hade de!